Annalisa Forssbergers författarskap

”Kanske händer det författare att boken de tänkt skriva, mönstret de trott sig följa överger dem. Och en helt annan bok växer fram efter ett för dem själva okänt mönster.”

Så här skriver Annalisa Forssberger i sina anteckningar till romanen Brandgatan. En författare som Annalisa Forssberger undersökte ständigt författandets villkor, textens möjligheter samt det modernistiska uttrycket.

Annalisa Forssberger (1906-1988) var dotter till förvaltaren av brukssågen i Stjärnsund, det gamla Polhemsbruket i Dalarna. Hon växte upp som ensambarn i en av flyglarna på herrgårdsområdet. Som tjugoåring gifte hon sig med en arbetare från grannbruket Långshyttan och tog därmed ett stort kliv över klassgränserna. 1942 skilde hon sig och flyttade först till Stockholm där hon hamnade i ett litterärt sammanhang samt träffade sin nye man. De flyttade så småningom till Örebro där hon levde fram till sin död 1988.
Under sitt långa författarskap kom det ut ett tjugotal böcker, novellsamlingar, essäer och historiska skildringar från bruket och familjen. Annalisa Forssberger debuterade 1934 med romanen Barmhärtighetens tempel, 1936 kom Uvertyr och 1939 Högt över oss är hyttan tre romaner som man kan välja att läsa kronologiskt. Eller så kan man välja att läsa Uvertyr först, fortsätta med Barmhärtighetens tempel och av sluta med Högt över oss är hyttan och då få en, för svenska förhållanden, ovanlig utvecklingsroman från det litterära trettiotalet. En trilogi som börjar med en tonårsskildring där huvudpersonen Beda befinner kvar i barndomen i början av romanen och som ung kvinna i slutet. Hon växer från de barnsliga lekarna, går genom tonårstidens problem med akne, kamrater och den första spirande kärleken till en ung kvinna i början av livet. I Barmhärtighetens tempel fortsätter berättelsen om flickans mognad som nu är sjuksköterskeelev i Mora. Romanen beskriver mycket realistiskt livet på sjukhuset med sorger, elände, blod och väldigt långt från ”Vita Seriens” sjukhusromantik. Men huvudpersonen växer även här, hon upptäcker sin kärlek, romantiken och möter också ”den gröna världens älskare”, en charmör som vi möter bland annat hos Agnes von Krusenstierna. Den sista romanen i trilogin är Högt över oss är hyttan tar läsaren ett steg vidare som vanliga utvecklingsromaner inte tar. Läsaren behöver här inte stanna vid altaret utan vi får följa med in i äktenskapet och veta hur det gick. Romanen beskriver kärleken och äktenskapet precis så fullt av nyanser som det är, våndor och glädjeämnen beskrivs ur ett perspektiv som inte fördömer någon av parterna utan beskriver dem som verkliga människor. 1930-talets bruk står i centrum, miljön med de positiva och mindre positiva sidorna är noggrant beskriven.

Efter de här tre romanerna och två diktsamlingar (1936 0ch 1941) kommer det ingen ny roman förrän 1948, Mörk idyll beskriver bruket ur ett barnperspektiv. Därefter kommer två novellsamlingar, Flykt till våren 1949 och Eva hör musik 1953, den lilla boken Breven till Sefine som handlar om en brevväxling kommer 1955 och Det förvandlade bruket, en bok om Stjärnsund och brukets historia kommer 1957. Med romanen Brandgatan, 1959, avslutar Annalisa Forssberger sin beskrivning av sitt bruk. Brandgatan är, i mina ögon, hennes mest intressanta roman, den beskriver bruket ur en sömmerskas ögon. Bruket där till och med musikinstrumenten kan delas in i klassystemet. Romanen handlar om kvinnolivet på bruket och den tydliga gräns mellan könen under 1910-talet som brandgatan symboliserar.

Från början av 1960-talet skriver Annalisa Forssberger böcker om böcker, böcker om andra författare och böcker om platser. Enid och Eros handlar om hennes arbete med boken som författare, läsare, bokhandelsbiträde och biblioteksassistent. Ekon och Speglingar handlar bland annat om Viktoria Benedictsson. Torgspelet, Ett fönster mot Siena, Över en tallrik oxsvanssoppa och Dagar vid kanalen handlar i tur och ordning om Örebro, Siena, Köpenhamn och Venedig. Annalisa Forssberger reser mycket under de sista trettio åren av sitt liv och dessa resor, tankar och känslor resorna ger upphov till gör hon om till sin poetiska prosa. I sin sista bok, Minnen från Äppelbo – en herrgårdsflygel på Stjernsund, 1987, är hon för första gången uttalat självbiografisk när hon återvänder till sitt Stjärnsund och beskriver livet som barn i ett hus som är både kontor och matsal för ungkarlarna bland tjänstemännen och tillresta gäster. Med denna skildring avslutar hon sitt långa, innehållsrika och intressanta författarskap.

Hennes första romaner kom till mitt i alla hushållsbestyr. Anteckningsboken låg alltid i förklädesfickan och kom fram närhelst texten pockade på. Två rader mellan tallrikarna hamnade på bordet eller tre meningar medan fläsket stekte. Tiden i tvättstugan vid stortvätten var bäst, då fick hon mycket tid för sig själv. Det är först på 50-talet som hon fick ”ett eget rum”, en plats där hon kunde skriva – ett skrivbord.

I vilken genre kan man då sätta in Annalisa Forssberger? Jag menar att det finns flera olika genrer och läsarter av hennes författarskap – hon låter sig inte lätt beskrivas. Hon skriver med uppbruten kronologi redan i sin debut och de flesta av hennes verk är som ”picassomålningar”. Tore Berglund skriver i Arbetet den 9 januari 1989 så här: ”I romanerna odlar hon inga intriger, de skildrar mera tillstånd än händelser.” Jag håller helt med och vill fylla på beskrivningen med att hon iakttar och beskriver människor och miljöer oavsett klass, status eller kön. Hon visar lika stor förståelse och insikt om människans villkor oavsett om det är en kvinna, man, sjuksköterska, arbetare i valsverket eller en högreståndskvinna. Man kan inte sätta in Annalisa Forssberger i något annat litterärt fack än hennes eget – ett helt unikt Annalisa Forssbergerfack.

/Louise Wellrath-Olinder